Såhär såg det ut i lördags morse hemma hos oss. Klockan 05.55.
Jag vaknade någon gång vid femtiden skulle jag tro och tyckte att det var något som lät konstigt. Ungefär som ett aggregat eller någon motor som inte fungerar helt som den ska. Hm. Oroväckande, men man är ganska trött vid den tiden på dygnet... Rio ligger bredvid mig och jag försöker få honom att sova. Till slut väcker jag Andy och säger "Det är nåt som låter" "Gå upp och kolla då, får jag till svar". Suck. Andy reser sig till slut upp, kommer tillbaks efter en kort stund och säger precis det jag inte vill höra "Det är nåt med pumpen". F*n, f*n, f*n! Hjärtat i halsgropen. Jaha, då är det ju bara att gå upp. Andy drar på sig stövlar och ytterkläder och tar med ficklampan ut. Jag tar med Rio ner och sätter på tröja och ger smörgås och mjölk. Tar sedan på mina kläder och går ut.
Ute konstaterar vi att det ligger is i pumpens fläkt och det gör att det låter som att man stoppat in något i ett hjul och att det därför börjar hacka och smattra. Det går att skaka bort isen, men det fryser på ny is direkt igen. Det är underkylt regn ute och inte mycket vi kan göra åt problemet. Väldigt skönt ändå: pumpen fungerar. Men det låter fortfarande mycket. Det är förmodligen inte bara vi som är vakna av oväsendet, durrandet hörs över hela Kwia.
Vi går in och växlar över systemet till elpatronen i ackumulatortanken. Det gör att pumpen tystnar, så får vi skruva tillbaka om några timmar när folk vill vara vakna.
Går och lägger oss igen och hoppas på att kunna somna om ett tag. Jag funderar något förtvivlat: "Är det såhär det är att bo i hus?! Är det såhär för alla i hus eller är det bara vi och våran drömkåk?!?"
Alltså, vi älskar vårt hus. Men ibland får man ju hjärtklappning. Vattenläcka här, vattenläcka där. Rökutveckling här, rökläckage där. Mystiska ljud här, bubbel i element där. Ja, herregud.